I väntan på nobelpriset i litteratur…

Medan vi sitter och trummar med fingrarna på bordsskivan i  väntan på besked om vem det blev i år, kan vi väl passa på att fira Elmore Leonard som påpassligt nog fyller år i dag. Grattis Elmore! Det lär inte bli han som får nobelpriset, även om han är ovanligt uppskattad av litteraturkritikerna. Storsäljande deckarförfattare brukar inte få det.

Han är en hjälpsam person som gärna delar med sig av goda råd. Hans ”Tio regler…” är ett måste på varje skrivarkurs. Så här säger han:

  1.  Börja aldrig en bok med att beskriva vädret.
  2.  Undvik prologer.
  3.  Använd inget annat verb än ”sade” i dialoger.
  4.  Använd aldrig adverb för att modifiera ”sade” … förmanade han allvarligt.
  5.  Håll utropstecknen under kontroll. Högst två eller tre per 100 000 ord.
  6.  Använd aldrig orden ”plötsligt” och ”helvetet bröt ut”.
  7.  Var sparsam med dialekt.
  8.  Undvik detaljerade beskrivningar av karaktärerna.
  9.  Låt bli utförliga beskrivningar av saker och platser.
  10.  Försök att stryka sådana passager som läsare hoppar över.

Och så den viktigaste regeln som summerar alla andra: ”Om det låter som om det är skrivet så skriver jag alltid om.”

Men så finns det förstås alltid undantag och dem kan man läsa om i hans artikel i New York Times: “Easy on the Adverbs, Exclamation Points and Especially Hooptedoodle”

Jag kan inte garantera nobelpris i litteratur till dem som följer Elmores tio (elva) regler, men kanske en välskriven bästsäljare?

Uppdatering: Jaha, det blev Mo Yan, kinesisk författare som gått från ”ett hårt strängat, närmast matrisbaserat författarskap till en blandning av Faulkner, Charles Dickens och Rabelais”, sa dom just på P1.

Möjligen har jag åstadkommit en blandning av  Peter Englunds och kulturradions kommentarer, men kontentan är i alla fall att det är en bra berättare. Humor, fantasi och naturlyrik. Magisk realism. Säkert mycket bra.

Det här inlägget postades i Att läsa, Att skriva, Böcker, Ord, Språk och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

8 svar på I väntan på nobelpriset i litteratur…

  1. Skogsgurra skriver:

    Njae, jag vet inte. Den där snubben. Ser ut som kineser i allmänhet – fast med slips. Svårläst är han också med alla sina krumelurer till tecken. Extra svårt när man inte kan kinesiska. Som sagt, jag vet inte.
    Afrikanen hade varit bättre.

  2. Karin skriver:

    Hade varit klart bättre! Och vilka uppföljande texter jag hade kunnat skriva! Även Munro, Ngugi och Oz hade varit roligare, sett ur det perspektivet. Men på sätt och vis är jag lättad att det inte blev Oz, för jag hittar inte den bild på honom och mig som jag vet att jag har någonstans. Inbegripna i något intensivt samtal. Och till Munro har jag lånat ut en hårtork en gång!

  3. Skogsgurra skriver:

    Det har inte slagit dig att rubriken kan uppfattas som ganska pretentiös? Visserligen har afrikanska fuskförfattare nämnts i diskussionerna. Men att du skulle ta det så bokstavligt kunde jag inte tänka mig.

  4. Karin skriver:

    En sak är säker. Jag platsar inte som författare i alla fall, när jag läser de goda råden
    Tur att man saknar ambitionen. Ibland har man tur.

    Här hände en märklig sak när vi väntade på att få veta vem som skulle bli årets litteraturpristagare. På Wikipedia. NU stod det att det var Munro som fick priset. Före offentliggörandet, ca 10-15 minuter.
    Två minuter senare var det borttaget från Internet och vi trodde att vi visste vem som skulle få priset. Men tji fick vi, det blev Yan. :)

    • Karin skriver:

      Undrar vem som chansade så grovt på favorittippade Munro. Men det är ju bara ytterligare ett bevis på att Wiki inte är den allra bästa källan, utan att man bör kolla och dubbelkolla för säkerhets skull.

      Fast visst är du författare! Det vet alla som läst din blogg! (Oj, två utropstecken i samma kommentar. Då blir det att ransonera framöver som jag ska följa Leonards råd.)

  5. Musikanta skriver:

    Jag tror inte att Strindberg heller skulle platsa som författare – åtminstone inte hans inledning till Röda Rummet. Inte heller de flesta svenska deckarförfattarna, som alltid har en prolog i början. Och blir det inte tjatigt att bara skriva ”sade” hela tiden i dialogerna? Men jag ska ta till mig det där med utropstecknen och bara skriva sådana i utrop och önskningar i fortsättningen (även om jag inte är och aldrig blir en författare).
    Mo Yan är ganska lik min salig far – som många trodde han var kines på sommaren när han var solbränd – utom det att min pappa hade lite mindre hår och glasögon. En patient sa en gång till honom att han hade varit på besök på mottagningen under sommaren, men då hade det varit en kines som vikarierat. (Inget utropstecken.)

    • Karin skriver:

      Jorå, Strindberg hade fått godkänt. Om man läser Leonards artikel ser man att han beundrade författare som verkligen kunde skildra en miljö så att den blev levande. Jag tror att han menar att det är så svårt att man nog ska avstå om man inte är extremt skicklig, eftersom det kan bli rätt tråkigt för läsaren. Jag tror nästan detta kan vara värt en eget blogginlägg, faktiskt. Återkommer. Troligen.

      PS. Det där med prolog håller jag verkligen med Leonard om – det blir oftast bara sökt eller onödigt och om det är en återblick eller flashback som behövs går det bra (=mycket bättre) att foga in den när läsaren kommit in i handlingen lite. Oftast.

      PPS. Vilken osannolikt komisk situation med patienten som talar om för din pappa att han vikarierade för sig själv under sommaren (och här behövs banne mig ett utropstecken)!

Kommentarer inaktiverade.