Syrran var på besök nyligen och beskriver Stockholmsresan här. Bland annat upptäckte hon en ny djurart. När hon stod på balkongen och såg ut över Stockholm sade hon
– Vad kul det ser ut med de där gröna djuren där nere på Slussplan.
– Va? Vilka djur? sade jag som stod bredvid och inte såg någonting.
Men då såg jag plötsligt något som jag missat alla år vi bott här. De där gröna bågformade ställningarna med klätterväxter ser ut som missbelåtna djur som skjuter rygg! Och nu kan jag inte se något annat när jag tittar på dem. Kollar för säkerhets skull varje morgon om alla är kvar. Undrar om de skjuter rygg för att de är missnöjda med planerna på Slussenombyggnaden. Och vad som skulle hända om borgarrådet Nordin kommer förbi. Biter de honom i benet då, tro?
Här är de igen, förvånade över alla konstiga planer för den närmsta omgivningen, lite förbannade över att de inte är tillfrågade och väldigt misstänksamma, för de anar att det kan komma nya överraskningar.
Jag tror att såna där djur lever på borgarråd och nu är dom ganska hungriga, det syns ju på dom magra stackarna.
Helt utsvultna, ser det ut som. Och jag tror att borgarråden tar långa omvägar för att slippa passera Slussen. Inte nog med att det finns borgarrådsätande monster här, det är rätt många som protesterar på olika sätt mot Slussenombyggnaderna också.
Jaa, faktiskt att jag också tror att de lever på borgarråd. Vet du om någon har försvunnit redan under sin promenad över Slussplan?
Men kanske ingen har saknat någon. Ännu
Inge efterlysningar, vad jag vet. Och så utmärglade som de gröna djuren är, verkar de inte ha fått mat på länge. Borgarråden vågar sig nog inte hit.
Kanske är så att ett borgarråd kan vara frånvarande i veckor och månader utan att någon egentligen saknar det. Kan till och med vara så att man njuter av situationen. Någon efterlysning tror jag inte någon ens tänker på.
Kan det vara så illa, tro?
Ja det är bara städerskor och vaktmästare som märks när dom försvinner konstaterade lejonet som vaktade varuhuset och käkat chefer i hela sitt liv.
Svårt att INTE se djur där! Vad är det för något som utgör ögonen?
Och vilken utsikt! Wow! Kan man bo finare i Stockholm? I don’t think so!
Det är gatlyktor som är ögon och de där monstren ska ja lysande ögon, självklart.
Och utsikten är underbar, hur många trappsteg är det från Slussplan till lägenheten? Och hur många decibell åstadkommer grannrestaurangerna?
Var det jobbigt? Det är hundra konditionsstärkande trappsteg ungefär. Om man inte vill strosa Götgatan upp och kolla i affärerna i sakta mak i stället. Eller ta en hemlig hiss. Och med undantag från sensommarkvällar med särskild dispens måste grannrestaurangerna vara mycket tystlåtna efter klockan 22.
Missade du när jag joggade uppför trapporna med packning?
Hemliga hissar vågar jag mig inte in i, jag går bara vilse.
Ja, Nilla, jag förstår inte hur jag kunde missa de där djuren! Men som sagt, nu när syrran gjort mig uppmärksam på det, ser jag inget annat. Och visst är det lampor som ser ut som ögon. Jag hade förväntat mig att Skogsgurra (till exempel) skulle ha haft synpunkter på att lyktstolparna försvunnit. Jag har nämligen suddat lite för att förtydliga det hela, på bild nummer två. Ja, ja, förfalskat lite, då. Såhär ser den oförvanskade bilden ut:
Men å, så fina och mumindalsaktiga gynnare! Tänk att man kan kamouflera sig genom att liksom vara lite större än omgivningen. Helt visst och sant är det att man ska hålla sig mycket väl med städare och vaktmästare. På det att det må gå en väl här i livet.
Jag har för övrigt en särskild kärlek till kyrkvaktmästare. Det blir en liten utvikning här, men det finns ju få yrkesgrupper som har både handfast och andlig funktion på jobbet. Och som får gå både i blåställ och kostym på samma dag.
Min senaste favorit träffade jag när jag begravde Ellen, min mormors syster. Han sökte upp mig efter kaffet – då i blåställ – och frågade försynt om hon möjligen hörde till den och den släkten, som egentligen inte alls kom från den socknen. Ja, så var det nog, sa jag. Då måste vi undersöka en sak, och så luskade han fram en sak genom att ringa stiftet och kontrollera; jo, mycket riktigt, ljusbäraren i just den här kyrkan var donerad av min mormors gammelfastrar i början på seklet. Det hade han suttit och lurat på, och ville förmedla till nästa generation. Det var fint! Så, utvikning avklarad, åter till verksamheten.
Fin utvikning! Och vad omtänksamt och bra tänkt. Och att han gjorde, inte bara tänkte.
Härliga bilder, fin text och som vanligt bra och roliga kommentarer. Nu kommer jag också att se borgarrådsätarna nästa gång jag passerar Slussplan!
Välkommen upp till oss på Mosebacke i så fall, Margareta, det är härifrån man får det rätta perspektivet!
MAJJ GADD, Karin!! Vilken utsikt du har!!
Herregud, vackrast i hela Stockholm.
WOW!!!
Och vilka roliga djur nere på Slussplan!!
Det roliga är att det skiftar hela tiden, med vädret, molnen, årstiderna… Jag tänkte att man vänjer sig väl så att man inte längre ser den där utsikten, men det gör man inte.
Men i sanningens namn ska jag väl säga att om man tittar åt höger i stället har vi Gondolen i blickfånget, med god insyn i restaurangköket. Intressant det också, men inte lika vackert!
Jag frågade min vän om det var Storsjöodjuret som parkerat vid Slussen när jag passerade där häromdagen. Har inte lagt märke till fenomenet tidigare, kanske pga att jag nog inte varit i Stockholm på sommaren på ganska länge. Eller råkat gå förbi Slussen i rätt vinkel.
Jag tror att Storsjöodjuret och Nessie (i Loch Ness) är kusiner till Slussenodjuret.
Och det hänger verkligen på vinkeln om man ska få syn på det.