Det låsta rummets gåta

Deckarförfattare gillar att placera personer, gärna döda, i ett låst rum som av allt att döma låsts inifrån. Efter att personen dog. Och så kommer det en komplicerad förklaring på hur det hela gick till och förut tappade jag intresset halvvägs, för det brukar vara lite krångligt. Numera läser jag lystet om varje liten detalj, eftersom jag anser att jag är specialist på området. (Och om ni undrar hur jag kom att tänka på detta är det bara att kolla förra inlägget.)

Första gången var när vi hyrde ut dotterns lya intill vår lägenhet. Hon reste bort och det verkade vara en bra idé att hyra ut under tiden. Så jag skaffade låsbleck och sånt behövdes för att försegla dörren mellan lägenheterna.  När jag installerat allt tryckte jag igen dörren mellan hennes krypin och vår lägenhet, från hennes håll. Här skulle ingen ta sig in!

Så var det bara att gå tillbaka till vår lägenhet, via hennes ytterdörr. Men jag hade inte tänkt på att hon hade låst sin ytterdörr med sjutillhållarlås och att nycklarna hängde i vårt nyckelskåp. Utom räckhåll, på andra sidan om den numera barrikaderade dörren. Äsch, jag får ringa en låssmed, tänkte jag. Men min mobil låg i vår hall, ungefär en halvmeter från den mycket låsta mellandörren.

Ingen panik, tänkte jag (lätt panikslagen, eftersom jag var ensam i stan) i värsta fall får jag fira ner mig med hjälp av lakanen. Lakanen? Shit! Dem hade hon ju tvättat och lagt in i vårt linneskåp. Äsch, tänkte jag, förr eller senare kommer redaktörn hem från landet och under tiden får jag väl leva på kattmat. Kattmat? Ingalunda. Hon hade städat ordentligt och tömt kylen på allt ätbart. Inget matnyttigt någonstans, inte minsta brödbit.

Hänga sig ut genom fönstret och tillkalla brandkår? Vänta tills någon passerar på gatan, som man kan be ringa redaktörn, så att han tar sig tillbaka till stan? Det skulle ta tid och egentligen var ju jag också på väg till landet. Bryta upp dörren? Ja!

Observera att dörren på bilden inte har med berättelsen att göra. Det är bara ett försök att illustrera den där rörliga delen – som jag kallar låstillhåll – som jag egentligen inte vet vad den heter.

Min barrikadering hade sina brister. Den byggde på att ingen skulle inse att det var möjligt att trycka tillbaka låstillhållet som jag gömt bakom ett kraftigt låsbleck. Själva manicken, den som passar in i en liten holk i dörrkarmen, var manipulerbar, med rätt verktyg.

Rätt verktyg var en kraftig stålbygel till bokhyllan Nisse, (OBS Interiör, 1982) som jag monterade isär. När jag pressade bygeln uppifrån, bakom låsblecket in i dörrspringan, lyckades jag lirka upp dörren. Frihet!

Tror ni att jag lärde mig något av detta? Ja lite, kanske. Men inte tillräckligt. Fortsättning följer i nästa blogginlägg.

Det här inlägget postades i Livet och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

15 kommentarer till Det låsta rummets gåta

  1. Kicki skriver:

    Jag anar en viss ovilja att be om hjälp, i alla fall om det finns skäl att det är tekniken det är fel på.

    • Karin skriver:

      Möjligt, men med tanke på att det var en stilla sommareftermiddag, med bortresta grannar och bara någon mycket överförfriskad person i parken nedanför fönstret fanns det inte så många att vädja till om hjälp.

  2. Kulturchefen skriver:

    Mycket imponerande! (Och nu – OT – är hela huset nyskurat!)

    • Skogsgurra skriver:

      Aj, det där gjorde riktigt ont. Hela huset nyskurat. Vilket jobb!
      Vi som inte ens har fått bort växtligheten ur den felplacerade hängrännan.
      Så nu skiner hela huset i solens glans?

      • Karin skriver:

        Felplacerade växtligheten ur hängrännan?

        • Skogsgurra skriver:

          Både och. Hängrännan sitter för lågt. Så vattnet skuttar förbi den. Något litet vatten droppar ner i hängrännan och gör att sådant som samlas där bevattnas och växer frodigare än någon annan plantering. Vildsvinen låter också just växtligheten i hängrännan vara ifred.

    • Karin skriver:

      Där kan man snacka om imponerande! ”Hela huset skurat…” hos Kulturchefen. Vad det möjligen så att du blev inlåst och inte hade något annat för dig?

  3. Karin skriver:

    Vilken spännande läsning. Vardagen kan var nog så intressant med allt som händer liksom av sig själv…

    Ser framemot nästa inlägg

    gör Karin

    • Karin skriver:

      Livet är oavbrutet spännande men ibland undrar jag om jag kanske får mer än andra av dessa tilldragelser, eller om det helt enkelt är så att andra inte berättar om sina fadäser.

  4. Kicki skriver:

    Grattis på namnsdagen!

    • Karin skriver:

      Javisstja! Tackar! Ännu ingen skönsång, inga blomsterkransar och ballonger, ingen tårta… Jag måste nog väcka redaktörn.

  5. Musikanta skriver:

    Jag beundrar din fantastiska uppfinningsrikedom. Vilken uppfinnare har inte världen gått miste om här. Att bli inlåst utan mobil är helt panikartat! Det hände mig för några månader sedan i en gallerilokal som inte skulle öppna förrän efter några timmar (vilket jag naturligtvis inte hade läst om på skylten innan jag gick in genom den öppna dörren.) Mirren och barnbarnen som väntade i bilen utanför hade väl anat oråd efter någon halvtimme förhoppningsvis och tillkallat hjälp.

    Den dörr som jag tog min in igenom var ohjälpligt låst – trodde jag tills jag försökte med handtaget åt ett annat håll än jag gjort tidigare. Då gick den upp, lätt som en plätt. Härav lär man sig att man inte ska vara låst, haha. Och att ALLTID ha mobilen med sig nyladdad när man går in ensam någonstans.

    • Karin skriver:

      Japp, ALLTID en laddad mobil. I bärskogen, på gallerilokaler, på långpromenader. ALLTID! Vilken tur att du kom på att vrida handtaget åt ”fel” håll!

      Och i övrigt är ju som bekant nöden uppfinningarnas moster.

Kommentarer inaktiverade.