Hur jag lyckades bli dagen samtalsämne i fikarummet på Björkmans Bil

Den här skönheten är en Saab 900i Jubileum, från 1987. Jubileum eftersom Svenska Aeroplan Aktiebolaget (=SAAB) bildades 1937. Jag har tillfällig vårdnad om den medan dottern är bortrest.

Jubileumsbilen har finesser som farthållare, taklucka, sitsvärmare, skinnklädsel och mörkgrå lack med ”veteaxet” på långsidan.

Skönheten har dock med åren blivit lite bekväm av sig och vill helst rulla igång i en nerförsbacke. Lite opraktiskt i längden, så jag beslöt testa om det kanske skulle fungera bättre med ett nytt batteri. Och oj vad pigg hon blev!

Själva batteribytet fixade Björkmans bil i Avesta på nolltid och så var det bara att köra iväg med en startvillig bil, som kändes som ny. Jag blev lite övermodig och stannade vid en affär, utan att parkera i nedförslut och när jag kom ut igen gick det förstås inte att starta. Det gick inte ens att sätta i nyckeln. Det var helt omöjligt, så jag ringde till Björkmans bil som gav några goda råd om att försöka vrida lite till vänster och sånt.

Gick inte. Gick inte att få i nyckeln i startlåset.

Björkmans bil ställde då den berättigade frågan om jag använde rätt nyckel. ”Jodå, en nyckel med svart huvud och långt ax, med en skåra i mitten och så en mindre nyckel som går till tanklocket. Visst är det rätt nyckel!”

”OK, jag kommer”, säger då den lika tålmodiga som tjänstvilliga reparatören. Och inom tio minuter kommer han verkligen. Sätter sig i förarsätet och jag ger honom den trilskande bilnyckeln. Han kastar en snabb blick på den och konstaterar att det inte är någon bilnyckel.

”Inte bilnyckel… Jo, det är det ju… eller… Ååååh NEJ!” Jag hade försökt att starta bilen med cykelnyckeln. I djupet av den alltför stora handväskan hade bilnycklarna gömt sig.  Som jag skämdes! Bad om ursäkt. Skämdes lite till och undrade hur jag skulle göra med betalningen för utryckningen. Men Björkmans bil sade ”Äsch, det kostar inget!”

Det är inte första gången jag får service långt utöver vad man kan förvänta sig och det händer alltid i Avesta. Det går alltid att ordna en tid för akuta bilproblem och det finns alltid en lånebil om man behöver det.

Vi har helt enkelt slutat serva bilen i Stockholm och ser till att sköta allt sådan här i Avesta. Snabbare, bekvämare, trevligare och troligen billigare.

Men här nycklarna är väl så gott som identiska? Visst är dom lika som bär?

Det här inlägget postades i Livet och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

36 kommentarer till Hur jag lyckades bli dagen samtalsämne i fikarummet på Björkmans Bil

  1. Pettas-Karin skriver:

    Jaaaa, inte förstår jag hur du kunde ta fel!;)
    Ett minne för livet!
    Tänk vad tråkigt livet skulle vara om inte sådant hände nu och då.
    Det är åt det här man skrattar efteråt.
    Jag har varit expert på att få brandkåren att rycka ut ett antal gånger
    utan att det har blivit eldsvåda (mycket rök och svarta skorpor, brandalarm som
    har varit direktkopplat till brandkåren)
    och inte har de heller tagit betalt utan snällt har de räknat det till en
    brandövning.
    Tjusig bil med veteax. En riktig bagarbil

    Karin

    • Karin skriver:

      Har en kompis som också orsakade brandkårsutryckningar ideligen. Till sist blev hon och en av brandmännen ett par. I alla fall under några år…

  2. Nilla skriver:

    Hahaha! Vad roligt. Och jag inser att det finns en anledning till att jag inte kör, bara cyklar. Jag skulle inte heller lyckas med att hålla isär de båda fordonen. ;)

    • Karin skriver:

      Alltså, hittills har jag klarat av att använda cykeln som cykel och bilen som bil, det är bara nycklarna som är förvillande lika. Fast om jag ska vara ärlig så händer det att jag famlar efter bilbältet ibland på cykeln.

  3. Kicki skriver:

    Ackja, det kunde varit jag.
    Jag vet fler som åker till Dalarna för att serva bilen, vi är ju så vansinnigt trevliga här.
    Men det jag antar är bilden på nycklarna ser jag inte envis som jag är som Safarianvändare.

  4. Cecilia N skriver:

    Min cykelnyckel är ett yttepyttestål så där finns inte en chans till sammanblandning.

    Men det var en rolig berättelse att läsa.

    • Karin skriver:

      Lite roligare att läsa om än att uppleva live, kan jag intyga.

      Dock hade jag ju möjligheten att förtiga alltihop, men jag är så dålig på det. Försäger mig förr eller senare, så det är väl lika bra att blogga direkt.

  5. Lotten Bergman skriver:

    Det här gör mig knollrigt glad — och när jag i fortsättningen tar på mig olika skor, åker till fel ställe på fel dag och rakar ena benet men inte det andra, då, dååå ska jag tänka på dig och dina nycklar. Hurra för Björkmans Bil!

  6. Kulturchefen skriver:

    Äsch, vad skulle vi prata om utan våra små tillkortakommanden? En får vara glad att en inte är hjärnkirurg, bara.

    • Karin skriver:

      Ja, det är jag väldigt glad att jag inte är! ”Hmmm, är det här höger, månntro. Eller kanske vänster? Och så behöver jag en sån där manick, vehetere… ”

  7. Musikanta skriver:

    Roliga kommentarer att läsa! Speciellt den om hjärnkirurgen…
    Något liknande har hänt mig när vi flyttade en gång och teven inte gick igång. Jag ringde efter en reparatör och han kom hem och bytte kanal (fanns väl bara en på den tiden, men det skulle tydligen vara någon annan i alla fall.) Men jag tror att jag fick betala för utryckningen.
    Heder åt Björkmans bil i Avesta för den utmärkta servicen.

    • Karin skriver:

      Ur glömskans brunn flyter det upp fler nyckelrelaterade pinsamheter, nu när saken är på tal. Som när jag kom hem sent en kväll till stan från en jobbresa och övriga familjen var på landet. Säkerhetslåset gick inte att låsa upp. Hur jag än försökte var det tvärstopp, så det var bara att ringa låsjouren, som kom och konstaterade att det inte var låst. Bara vanliga smäcklåset var låst, men säkerhetslåset hade ”någon” glömt. Skuldfrågan är ännu inte helt utredd. Och låsjouren tog ordentligt betalt för sin nattliga utryckning en fredag.

  8. Kicki skriver:

    Ska vi hoppa över temat med passerkorten och kontokorten som som man kör in i fel kortläsare?

  9. Hyttfogden skriver:

    Ett särskilt litet skåp med krokar i för alla nycklar kunde vara bra att ha men det ska
    inte ha nåt lås för var ska man i så fall göra av den nyckeln och tänk om den kommer bort!

  10. PK skriver:

    Liknande missar har man ju gjort. Fast i ditt fall borde ju dom stora bokstäverna SAAB på den ena nyckeln vara något av en ledtråd. Å andra sidan så är jag lite förvånad att du inte fick igång den med cykelnyckeln, låsen är ju så extremt dåliga på dom bilarna. Låste du upp den med cykelnyckeln? Min första saab 99 var från -74 och med dess nyckel öppnade jag kompisens pappas nya fina 900 turbo tjänstebil-89, till förfäran både för kompisen och dennes far.
    Ska jag berätta om när en reparatör kom hem till oss för att laga tvättmaskinen. Den hade slutat centrifugera. Efter att ha tittat en sekund eller två på maskinen så vred han centrifugeringsvredet från 0 till 1200. Och se, nu fungerade maskinen som den skulle. Den enda förmildrande omständigheten är väl att vi alltid har haft den på 1200 men en besökare som hjälpt till med tvätten vridit den till 0 efter avslutad tillhjälpning.

    • Karin skriver:

      En av fördelarna med en 25 år gammal bil är att man inte behöver låsa den. Jag bedömer stöldrisken som minimal. Mina förmildrande omständigheter är 1) att cykelnyckeln egentligen inte ser ut så där. Den är en stilettliknande historia som man fäller ut nyckelaxet på med en knapptryckning. Just den här dagen var den nyckeln på villovägar och jag använde den otjusiga, SAAB-liknande extranyckeln och 2) att jag bara kört dotterns bil ett par gånger tidigare och inte upptäckt att det står SAAB på den nyckeln. Men nu vet jag. Och jag kanske ska testa SAAB-nyckeln på lite modernare bilar…

      Vad sade tvättmaskinsreparatören? Och vad gick räkningen på?

  11. PK skriver:

    Jag glömde att säga att just den modellen av Saab 900 är en av de snyggaste svenska bilarna genom tiderna. Det var ju just 1987-års modell som fick den nya runda kofångardesignen. Fast plastgrinden på bakluckan hör inte till mina favoriter och fälgarna som väl ingick i jubileumspaketet, är inte häller mina favosar. Super Inka tror jag att dom heter.
    Tvättmaskinsreparatören flinade åt mej och tyckte att min generade blick var betalning nog. Som tack för besöket köpte jag en avfuktare av honom. Han driver vitvaruaffären här i byn och vi handlar så mycket som möjligt av honom.

    • Karin skriver:

      Visst är den läcker! Och du har alldeles rätt om plastgallret. Stör utseendet och sikten. Kanske går att montera bort? Och Superinkafälgarna är liksom för mycket på en i övrigt så smäcker bil.

  12. PK skriver:

    Och den har ett par Bosch Profi i fronten.

    • Karin skriver:

      Det är lamporna, väl? Ska kolla nästa gång jag är åt det hållet (dvs diagonalt över tomten, uppför en backe…).

Kommentarer inaktiverade.