Fredagstema: I denna ljuva sommartid

ByFånen står för förslag till fredagstema denna månad och denna vecka är det: I denna ljuva sommartid. Övriga teman och fredagstemabloggare finns här.

Och det temat väcker verkligen minnen. Mest sommar av allt är för mig den lilla stugan vid sjön i södra Dalarna. Hit kom min farfar för mer än hundra år sedan. Han sökte bostad och hade vandrat rätt länge, när han kom fram till sjön Rossen. Han frågade vid sjöändan om det var någon idé att fortsätta. Jo, längst bort vid sjölandet kunde det kanske finnas något att hyra.  Så här skrev han i sin minnesbok:

Just här jag skulle vilja bo…

Han fick hyra två rum i den lilla stugan och några år senare lyckades han köpa huset. Så här såg det ut pingsten 1911.

Här har vi nu farfar och farmor och till vänster om dem sitter farfarsfar, med med lillpojken Evert, längst ut till vänster farbror Erland som sedan tog över huset och bredvid honom pappa Martin. Till höger systrarna Alice och Ellen. Framför är det potatisland, eftersom man odlade över hela tomten för att få potatis så det räckte för vintern.

Ytterligare några år senare är det farmor som tvättar vid sjön (bilden överst), i ett gammalt fint tvättkar som vi fortfarande har kvar. Här är fönstren utbytta mot lättskötta kopplade fönster utan spröjs. Men de gamla finns kvar, så en dag kanske vi byter tillbaka.

För oss barn var det ett bra ställe att hålla till på somrarna. Vi fick självklart disponera ekan så mycket vi ville, och så småningom också en kanot. Och så fanns det ju smultron.

Det där höga trädet bakom mig, syns också snett bakom farmor på bilden överst. Det är en gammal al som alltid funnits där. ”Ardra”, som den heter på bysockensmål. Eller ”den gamla damen” som min farbror kärleksfullt kallade den. Hur gammal kan en al bli, undrar jag oroligt?

Alen finns kvar idag, liksom de kastanje- träd som min farfar satte i en rad, ett för varje barn. Erlands träd, fyller 112 år i år.

Ljuvare sommartid än så här kan det inte bli för min del…

Det här inlägget postades i fredagstema, historia. Bokmärk permalänken.

38 svar på Fredagstema: I denna ljuva sommartid

  1. Eva/Granne med potatisodlaren skriver:

    Åh vad jag gillar att läsa dina fina berättelser om din farfar och livet i Horndal. Vilka fina bilder. Både de med patina och de vackra solnedgångarna. I denna ljuva sommartdi får mig att tänka på denna tramsdebatt som uppstår varje år om skolavslutningar i skolan eller kyrkan. Jag känner inte någon som har gått till kyrkan för att ha skolavslutning före teves idylliserande genom alla Astrid Lindgrens berättelser. Alla säger ungefär samma sak. Vi var på skolgården, men regnade det fick vi gå in i matsalen eller aulan. Sen avslutades allt i klassrummet. Någon berättar att kyrkan var den enda lokal som fanns i byn och därför samlades skolan där. Utan religiöst innehåll.

    • Karin skriver:

      Tack Eva. De där gamla svartvita bilderna har väldigt mycket positiv laddning för mig!

      Ja, nu börjar avslutningsstriderna igen och det verkar vara väldigt olika hur man gör. En del praktiskt sinnade präster säger att OK, då avkristnar vi här en stund, så är det en vacker sal att vara i, varsågoda! Andra säger att ska ni vara här så ska ni lyssna på gudsord, och hör sedan. Rätt osmart, tycker jag nog.

  2. Skogsgurra skriver:

    Min lapidariska kommentar berodde på att jag blev alldeles tagen. Detta var ju också min sommar. Kanske mer än din. Jag bodde på och i vattnet och levde nån slags infödingsliv.
    Kanoten ställde farbror Evert till förfogande. Den hängde med länge. Flyttade med till Stockholm och blev till skrot under Tranebergsbron när lite större båtar trängdes. Inte gjord för sådant. Kändes som Vega i packisen.

    • Karin skriver:

      Mycket mer dina somrar än mina eftersom du faktiskt är född här!

      Såhär i efterhand kan man glädja sig åt att vi fick så mycket frihet och att det inte hände några olyckor. Om kanotens öde visste jag ingenting – men det betyder att jag kan sluta leta efter den nu, antar jag. Trodde den begravts i gamla verkstan.

      • Skogsgurra skriver:

        Kanoten och storlommen. Dom var mästare på att dyka. Jag smög försiktigt upp bakom dem. Trodde mig osedd. Då dök dom.
        Jag förde en ojämn kamp när jag försökte räkna ut var dom skulle komma upp. Vanligen sam dom 100 – 200 m under vattnet. Jag lyckades aldrig vara på den platsen dom dök upp på. Aldrig. Jag tror dom hade lite roligt med mig.

        • Karin skriver:

          Dom kommer tappert tillbaka varje sommar, ett eller två par. När det är två par blir det trevliga lomkonserter ibland när de hoar kors och tvärs över sjön. Men jag har ständigt hjärtat i halsgropen när vattenskidåkarna kommer svischande farligt nära häckningsplatserna.

  3. Pettas-Karin skriver:

    Underbart!
    Som poesi. Ljuvliga foton och jag fick plötsligt en plan…
    Uffe skulle slippa klippa gräsmattan om vi odlade potatis på hela den istället:)
    Tack!

  4. Nilla skriver:

    Vilket UNDERBART ställe! Och vilken glädje att ha kvar så gamla foton från platsen. Jag får stor lust att läsa mer om människorna som bodde där. Kanske din nästa roman blir på svenska?

  5. Kulturchefen skriver:

    Jag blir alldeles varm i hjärtat. Av träd och allt och de fantastiska bilderna. Och så farfarn med diktandet. Vilka skatter!

    • Skogsgurra skriver:

      När du säger ”farfarn” på det där sättet så fick jag en blixtresa till Sommarboken av Tove Jansson. Det var nog lite av samma stämning på ”Sjölandet” som vi kallade stället. Hos oss fanns det också en farmor. Hon hade ett långt, aldrig klippt, hår som hon löste upp inför natten och flätade varje morgon. Hon använde ord som jag förstått långt senare. Mina ljusa bomullsbyxor kallade hon ”blaggarnsböxer” och allt man lade på brödet var ”sögel”.

      Blaggarn betydde nog ”garn av blånor” dvs lin. Lite fel i sak men rätt rent utseendemässigt. Att sögel var lika med sovel fattade jag så småningom när jag läste om Strindbergs tvesovlande – dvs att ha både smör och en köttbit eller ost på en smörgås.

    • Karin skriver:

      Farfarn var nog osannolikt godhjärtad, tror jag. Och (SG) visst har jag tänkt på ”farmorn” en del på sistone. Hon har stora likheter med farmorn i Sommarboken. Hennes tankar var liksom på annat håll, med en och annan replik som avslöjade att hon hade full koll. Måste skriva om farmorn.

      • Kicki skriver:

        Väldigt vaga minnen, när blev farmor sjuk och kom till vårdhemmet? Det är mest fastrarna jag minns. Och jordgubbar i den rödbruna glasskålen.

  6. Gnuttan skriver:

    Vilken härlig historia! Och vad kul med de många fotona. :)

  7. Olgakatt skriver:

    Härligt att huset är kvar i släkten efter flera generationer och med så fina minnen.
    Jag tänkte också på de fina fotona och att det från 1911 är skickligt färglagt.

    • Karin skriver:

      Ja, det känns verkligen privilegierat att få ha det så. Jag behöver inte ”längta marken och stenarna där barn jag lekt”, de finns ju där. Jag hittar i skogen och på sjön, det ger en särskild sorts rofylldhet.

    • Skogsgurra skriver:

      Det kunde ju faktiskt ha varit så att båda husen hade försvunnit ur släkten. Det stod och vacklade för 15 – 20 år sedan – ingen hade egentligen möjlighet att ta hand om dem. Jag är mycket tacksam för att Karin gjorde det. Hennes forskningar i bevarade papper gör ju inte saken sämre.
      Och detta med marken och stenarna är högst påtagligt. Ingenstans känns sommaren mera ”på riktigt” än där.

      • Karin skriver:

        Ja, det blev ju riktigt bra. Efter att ha kollat lite kom jag fram till att ingen annan verkade vara beredd att ta över. Du och Hyttis, syrran och Pensionären verkade ha fullt upp ändå på husfronten och kusinerna likaså. Kusin Klas Nils-Erik i Australien var nog lite sugen, men kom fram till att det var lite lång resväg för ett sommarställe.

  8. Tack Karin – för underbara bilder och fina minnen! Härligt också att läsa alla kommentarerna. Skriv om farmor, så kanske jag skriver om mormor! Vi har ett foto från tidigt 20-tal som visar de som bodde i mannens min (blev det rätt eller fel?) hus utanför Sala – de odlade också hela tomten, och står stolta för att låta sig fotograferas. Dock ej färglagt.

  9. hyttfogden skriver:

    Ur pärmen som jag fick av svärfar Martin en gång. Jag var nog den enda just då som tyckte att släktforskningen var intressant.
    C E Englund född 6 juli 1868 Engelsfors död 1 mars 1943
    gift den 23 juni 1899 med
    Johanna Matilda f 13 april 1879 Simansbo Husby död 19 december 1961

    • Karin skriver:

      Lysande – tack! Det är därför jag inte har några minnen alls av farfarn, men väl av farmorn. Nu blir det djupdyka av i bildarkivet. Och vintern 61/62 stämmer ju bra.

  10. Sara Klasdotter :) skriver:

    Karin!
    När jag var hemma i påskas hittade jag en liten låda med gamla brev uppe på farfar Everts rum, bl a brev till/från CE. Pappa funderade på om den kommit till farfar efter att Valborg gått bort? Papi kan säkert kopiera eller scanna in dessa brev, det känns som om de på något vis borde ingå i den samling av släktklenoder du har. Tjata lite på pappa K om du har intresse, så ska jag göra detsamma! :)

Kommentarer inaktiverade.