Curiosity did not kill the cat

På listan över sommarläsning finns Studs Terkel. Han var mannen som ville ha ”Curiosity did not kill the cat” på sin gravsten, om han hade accepterat en gravsten. Han ville hellre få sin aska spridd på Bug House Square i Chicago, klassisk mark för aktivister från slutet på 1800-talet. ”Ja, ja vet att det är olagligt. Dom får väl stämma mig då.”

Han föddes den 16 maj 1912, 100 år sedan idag och när han var 11 år flyttade familjen till Chicago, där hans pappa drev ett pensionat. Det var här han träffade den sorts människor som skulle betyda så mycket för honom resten av hans liv: arbetare, arbetslösa, aktivister.  I memoarerna 2007 Touch and Go skrev han. ”Det var dessa ensamvargar – argumenterande eller tyst lyssnande, ’the talkers and the walkers’, alla engagerade i något utanför sig själva – som utan att veta om det blev mina mentorer.”

Han är ett stort namn inom ”oral history”, och min sommarläsning blir hans intervjuer om hur amerikaner tänker kring rasbegreppet (Race : how blacks and whites think and feel about the American obsession).

Men det heter väl egentligen att ”nyfikenhet dödade katten”? Jovisst, men Studs Terkel menade att det inte var nyfikenheten i sig som var farlig, det var om man använde det man hittade på ett korkat sätt, som det kunde vara riskabelt.

Mer finns att läsa här.

Det här inlägget postades i Att läsa, Ord och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

23 svar på Curiosity did not kill the cat

  1. Skogsgurra skriver:

    ”Bad tipping killed ol’ Boy” står det på ett populärt tryck som man ser på engelska pubar lite då och då. Och på golvet ser man en död hund, som förmodligen är den avlidne Boy.

    Och i Sverige får det väl bli ”Taskig äldreomsorg dödade gamla Elna”

  2. Musikanta skriver:

    Intressant att lära känna denne prominente man, som tyvärr tidigare varit helt okänd för mig.
    Ingrid som skrev sin C-uppsats för några år sen om slaveriet i USA som den framställs i Uncle Tom’s Cabin utan att ha stött på Studs Terkel.

  3. Karin skriver:

    Litteraturvetenskap? I så fall kanske inte Studs är en frontfigur, han är mer känd bland samtidshistoriker och journalister. Men absolut värd att lära känna!

    Han blev svartlistad på 50-talet och måste sluta med sin TV-show eftersom han vägrade att samarbeta med MaCarthy och ange medarbetare som eventuellt kunda ha vänstersympatier. Han gick sin egen väg och porträtterade ”vanliga” amerikaner.

  4. Kulturchefen skriver:

    Har en vän som träffade Terkel och fick möjlighet att hälsa på honom. Vännen tappade talföret när han skulle säga något smart och inspirerat, sådär som man gör när man skulle vilja impa på en hjälte. Nåväl. Jag sätter upp Chicago på min läsa-lista.

    • Karin skriver:

      Men ändå, måste ha varit speciellt att träffa honom.

      Jag skulle ha gjort bort mig ännu mer i så fall. Jag gör det när jag någon sällsynt gång träffar på sådana som jag beundrar. Börjar pladdra på, fullständigt obehärskat.

      • Kulturchefen skriver:

        Jobbar på att dra ner pladdret generellt, har insett att jag har svårt att säga en sak en gång. Helst blir det sisådär tre innan jag trasslat mig ur. Beundrar dem som vågar vara koncisa och sedan kan vänta ut en tystnad. Maktspråk är ju alldeles hemskt – tills man lär sig använda det själv.

  5. Karin skriver:

    * Ibland blir det lite för kryptiskt här. Hur ska en eventuell nytillkommen läsare kunna begripa något alls av mina kommentarer till Skogsgurra i Carcassonne? Jag fick intrycket att han tittade på något evenemang och sådana är ofta fotbollsmatcher, som kommit att kallas ”fopoll”. Det var det alltså inte; han beundrade den pampiga muren och borgen i Carcassone. Och om detta finns berättat att man under en belägring kastade ut en fet och fin liten gris, för att angriparna skulle tro att det fanns hur mycket mat som helst. Fienden gick på tricket och drog sig tillbaka och kvinnan som kommit på knepet, Carcas, lät ringa (sonne) i kyrkklockorna för att stadens invånare skulle förstå att de var räddade. Och så blev det Carcassonne. Alla är dock inte överens om den namnförklaringen.

  6. Cecilia N skriver:

    Det finns ett sällskapsspel som heter Carcassonne. Kvadratiska ”pussel”bitar läggs ut till en karta och så placerar man gubbar på de olika ytorna och får poäng.
    Ganska skoj. Och kartan får olika utseende varje gång.

    • Karin skriver:

      Intressant! Det måste ju utforskas; varför heter det så?

      Såhär svarar nätet: Carcassonne är ett tyskt sällskapsspel skapat av Klaus-Jürgen Wrede. Spelet är döpt efter den medeltida franska staden Carcassonne, och går ut på att bygga upp ett landskap med städer, vägar, fält och kloster.

      Men det är ju inget svar på varför Klas-Jürgen valde namnet Carcassonne. Kanske var det för att det är en stad som genomgått så många omvandlingar, iberisk, romersk, gallisk, visigotisk, sarascensk, frankisk, fransk och lite annat. Klart man kan bygga ihop lite av varje med en sådan historia!

    • Karin skriver:

      Jag var på väg att protestera mot det där med ordning (Ordning? Här? Nää, det tror jag väl ändå inte), men så kollade jag klippet och håller med. Det får man ju inte missa!

Kommentarer är stängda.