En mångsidig begåvning

Farfar var snickare och skrev ett slags löpande kommentar till sitt liv, på vers och med vackraste tänkbara handstil. Jag har ett gammalt spiralblock med 87 sidor där han skrivit om vardagens vedermödor, om högtidsdagar, om barndomsminnen och barn och barnbarn. Jag har inget minne av honom eftersom han dog 1942, men verserna ger en mycket levande bild av honom.

Här handlar det om att ladugården håller på att falla ihop och han måste bygga en ny; lika bra är det ”för resten är den dragig, rå och kall”.

Här står en stolt farfar när bygget är så gott som klart. Den vänstra delen av ladugården byggdes med timmer från den gamla.

Jag kanske också skulle några ord tillägga/om arbetet med stubbar och med sten.
Vi togo bukt på dem med borr och slägga/och sköto sen så det i luften ven.
 
Vitalis Bergström skötte dynamiten/(han grävde grund och göt cement med mera)
men ock ibland han föredrog acciten,/den lägger man på sten och klabbar fast med lera.
 

Det där lediga löpande berättande om pågående göromål, det påminner en hel del om dagens bloggande. Tänk om han hade kunnat slå sig ner varje kväll och skriva några rader om dagens händelser. Vilken bloggare! Nu blev det mera sällan och det är framförallt de sista åren – i slutet av trettiotalet och första åren på 40-talet – som han skrev. Ladugårds-bygget är daterat mars 1937.

I går hade Johan-Olovsällskapet årsmöte i Horndal och i anslutning till det visades gamla Horndalsbilder. Jag skulle förstås ha varit där, men vågade inte ge mig norrut med sommardäck. I stället lade in några bilder från pappas samlingar på Johan-Olov- sällskapets hemsida. Och då hittade jag också farfars skrivhäfte och bilden på farfar och ladugården. Här finns JOJ-sällskapets hemsida.

Uppdatering. Jag fick en förfrågan om det finns någon bild på den där ladugården, som den ser ut idag och det är klart det gör. Här har vi den för ett knappt år sedan. Ett fönster har tillkommit och tallen har blivit grövre, men annars är det mesta sig likt.

 

Det här inlägget postades i Att skriva, historia, Livet och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

20 svar på En mångsidig begåvning

  1. Pettas-Karin skriver:

    Vilken farfar du hade!
    Så fint att få läsa om hur han på sitt sätt förgyllde vardagslivet.
    Man borde själv bli bättre på sådant, ta sig i kragen helt enkelt.
    Tack för mycket trevlig berättelse!

    Karin

    • Karin skriver:

      Ja, till och med det värsta slitet tog han om inte med en klackspark, så i alla fall med en gnutta självironi. Det kommer mera framöver.

  2. hyttfogden skriver:

    Vi fick en kopia i pärm av diktverket av svärfar och jag läste det och tyckte det var vackert. Och intressant. Lustigt att du skriver om det idag för jag tittade i ”farfarspärmen” för bara några dagar sedan.

    • Karin skriver:

      Jag fick också en sådan pärm, med anakronistiska illustrationer – kort på Gunnar och mig, till exempel. Jag måste sammanföra och jämföra spiralblock och pärm, för jag har en känsla av att det är delvis olika innehåll.

  3. Kulturchefen skriver:

    Vilken farfar! Och vilken skatt … du skulle ju kunna publicera den i bloggform.

  4. Nilla skriver:

    Vilken fantastisk handstil och vilken ynnest att ha något sådant bevarat! I synnerhet om man är intresserad av att skriva…
    Min farfar minns jag, han dog inte förrän 1979, och honom skulle jag kunna tänka mig att skriva en hel del om. Han lämnade dock bara kassaböcker efter sig, men som sagt jag har ju honom i minnet.

  5. Skogsgurra skriver:

    Jättefint! Men en sak bekymrar mig. Det har vätts på fingret vid bläddring. Det syns tydligt i nedre högra hörnet. Som före detta antikvarie eller arkivarie vet jag att det inte var du. Det skedde tidigare.

    Men jag blir alldeles knottrig när jag ser sådan misshandel. Fy!!!

    • Karin skriver:

      Kan vara farfar själv! Svårt att avgöra om någon vätt på fingret eller ”bara” bläddrat utan rena vita bomullsvantar på händerna. (Tror inte att han brydde sig om sådant finlir.) I alla fall kan en digitalisering skydda från fortsatt bläddring.

      • Skogsgurra skriver:

        Vantar – sånt fjås!
        Någon som bläddrar på det där viset måste antingen ha sedelräknartuta på fingret, eller väta det. Jag tror inte på sedelräknarvarianten.
        Jag tror inte att det var farfar. Han verkade ha känsla för viktiga detaljer.Men det är nog många som bläddrat i den där boken under ungefär åttio år. En DNA-test kanske skulle vara intressant. Och förvirrande.

        • Karin skriver:

          Tror du? Vad spännande om DNA-testet skulle vara förvirrande!

          Det som förvirrar mig är den där ”acciten” som används, tydligen till sprängning. Vet du vad det kan vara? Jag vågar inte leta alltför aktivt på nätet för då blir man väl avstängd på livstid. Möjligen står det ”aceiten”. Farfars ”e” och ”c” är rätt lika.

          • Skogsgurra skriver:

            Troligen sprängolja, dvs nitroglycerin.

            Olja kan ju ibland heta azeite (i Portugal till exempel) med varierande stavning. Och eftersom kommunikationen man och man emellan mest var på talspråk så var det nog lite vacklande stavning när man nån gång behövde skriva ordet.

            För detta talar också att man använde lera. Man formade en liten damm av lera som man hällde sprängoljan i och tuttade på (med initiator).

            • Karin skriver:

              Hujedamej…

              • Skogsgurra skriver:

                Alfred Nobel blev rik och berömd genom att ta bort just ”Hujedamej” ur sprängeriet. Mycket värt vid kanalbyggen, tunneldrivning och allmän dynamitardi.

                Och språkligt – sprängoljebuse, det låter inget vidare jämfört med dynamitard.

  6. Krönikören skriver:

    Vilken skatt! Är det månne från farfar du har ärvt din skrivande ådra?

    • Karin skriver:

      Ja, lite av ett släktdrag är det kanske, det där med skrivlusten. Det finns många fina brev från tidigare generationer, på både pappas och mammas sida.

  7. Tänk att du har en sån skatt att läsa. Han är duktigt din farfar både på att skriva och berätta. Vad kul att du delar med dig av dina rötter. Det är tydeligt dina rötter.

    • Karin skriver:

      Så mycket rötter att jag inte kan rycka upp dem! Och visst är det roligt att veta att farfar byggt ladan, när jag har den som sovstuga på somrarna. Rogivande på något besynnerligt sätt.

      • Kulturchefen skriver:

        Rötter behövs, det kan vara enormt skönt med en fysisk plats. Trygghet och samtidigt lite tröst, här har någon gått före mig … kanske vågar jag lita på att någon kommer efter?

Kommentarer inaktiverade.