Hemlig last – veckans fredagstema

Olgakatt utmanar oss denna vecka med fredagstemat ”Hemlig last – dags att dra fram den i ljuset?”

Det finns laster som det går utmärkt att ägna sig åt utan att erkänna att det är en last. Man behöver inte smyga med den, man kan hålla på som vilken ansvarskännande medborgare som helst, men man vet innerst inne att man är lite för förtjust, ja kanske beroende av den. Och alla vi som har samma läggning känner lätt igen varandra och utbyter blickar av samförstånd alldeles intill majbrasan.

Det handlar om eld. Om att i tid och otid hitta anledningar att elda. Att elda upp alla förpackningar och wellpapp i stället för att köra till återvinningen. Att tända en brasa en solig sommardag, med motiveringen att ”det vädrar ut så bra”.  Att kassera trädgårdsmöbler som kunde ha hängt med ett litet tag till, bara för att de blir så bra bränsle. Att längta efter att få bränna torrt fjolårsgräs och att tycka att vårbrasor passar bra i februari. Eller varför inte januari?

Vi hade en granne på landet som dök upp allt oftare, ju närmre Valborgsmässoafton vi kom. Frågade om det var dags att elda. Erbjöd sig att ta hand om eldandet, om det var så att vi hade svårt att hinna passa brasan. (Ha! tänkte jag. Aldrig i livet!) När det var dags att elda var han där. Och då, när brasan tog fart, hoppade han liksom till av förtjusning. Lyfte från marken några centimeter, på ett sätt som fick mig att inse att jodå, han också…

Fördelen med att vara extra förtjust i eld är att man får fint väderkorn för brasor. Man känner på flera kilometers avstånd när någon eldar. Som en gång på Zanzibar, i den tidiga gryningen, när det fortfarande kändes lite ruggigt och morgonbrisen från Indiska Oceanen kylde. Jag vaknade av en svag röklukt och steg upp och kollade.

Jag såg varken rök eller eld, men ett tydligt doftstråk ledde mig runt en udde och där höll man på att bränna bort snäckor och avlagringar på botten av en fiskebåt.

Vi samlades några stycken för att se på hur man skickligt makade åt precis lagom mycket torra kvistar och tång åt gången, för att ytan skulle brännas ren, utan att själva båten brann upp. Minnet av den morgonen, med havet som andades med långsamma dyningar och elden som sprakande kommer jag alltid att ha med mig.

Det är inte så att jag är pyroman, verkligen inte! Jag tror tvärtom att det är den tämjda elden som jag gillar, att man kan hålla den i schack. Som när jag lärde mig bränna fjolårsgräs som barn: lagom stora rutor, med små ”brandgator” emellan. Eller kvällarna framför kakelugnen då jag såg hur hela miniatyrstäder i rött, brandgult och svart långsamt rasade ihop och falnade till en liten grå hög. Mer än mysigt: magiskt.

Och kanske det är därför jag tycker att eldsvådor och skogsbränder är så outhärdligt skrämmande. All denna kraft som härjar urskillningslöst. Vågar inte se dem ens på TV.

Det här inlägget postades i fredagstema, Livet och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

25 svar på Hemlig last – veckans fredagstema

  1. Kicki skriver:

    Hemlig?? Finns det hemliga laster? De flesta laster verkar ganska uppenbara tycker jag. Att jag har svårt att motstå choklad av god kvalité är svårt att hålla hemligt. Bra garn i rätt kvalité är det lika illa med, kashmicher och silke t ex eller alpacka och för all del ett fint ullgarn är inte heller fel. Men inget går upp mot kashmir och silket i kombination och … Va, är det ingen som är intresserad?!

    • Skogsgurra skriver:

      Jo, prata på du. Jag ska bara gå ut i lagårn en stund.



      Jo, jag undrar. Hemlig last, kontraband och så där? Smugglas det mycket garn? Kan det löna sig?

      • Karin skriver:

        SG, det var ju en annan och väldigt handgriplig tolkning. Jag är säker på att Kicki skulle smuggla garn helt samvetslöst om tillfälle gavs!

        • Kicki skriver:

          Ja absolut, och ni reser ju en hel del och jag undrar om… Förresten jag ringer.

          • Skogsgurra skriver:

            Vi kommer att passera både Lyon (silke), Merano (ull) och lite andra plejs i april. Inköpslista?

            Fast egentligen ska vi följa i Evert Taubes fotspår i Camargue. Leta reda på folk och platser. Bo på samma ställen. Fota lite. Siktar kanske på en bok. Det var ju ungefär femtio år sedan han drev runt i området.

    • Karin skriver:

      Kicki, jag tror att det måste vara något som man 1) använder lite för mycket av och 2) försöker dölja, skäms lite över eller till och med mår dåligt av och 3) ändå inte kan låta bli.

      • Kicki skriver:

        Ja, och?
        Någon som smygätit choklad? Köpt åtta praliner och låtit maken få två? Jag halkade in på en blogg med rubriken Har du ni varit och köpt garn igen?
        Och så vet jag en som köper böcker, men det pratas det tyst om. Det är nog en väldigt hemlig last.

        • Skogsgurra skriver:

          Nu när det bara är vi syskon så kan vi väl prata ut om det här? Ni vet ju hur jag har det med mina problem. Hur har ni det med era nuförtiden?

          • Karin skriver:

            Pinsammast i pralinväg är nog de gånger jag köpt en Aladdinask, ätit upp favoriterna och SLÄNGT resten. Inte ofta, jag lovar, och det är längesedan nu, men det pinsamma är att jag faktiskt gjorde det.

            • Skogsgurra skriver:

              Det där med snask kan ju ta sig många uttryck. Jag minns en gång i ett utland när du snöt ungar och strök skjortor åt nån diplomatfamilj och jag gjorde mina första spån på ASEA. Då förekom nån slags likörexcess när det plötsligt fanns en kartong med ett par dussin provflaskor. Visst är sådant skamligt? Men så mycket last var det kanske inte. Och hemligt – njae?

  2. Karin skriver:

    Och ni härliga syskon! Ni har blivit min last; jag vill inte leva utan era kommentarer på Karins blogg.
    Förövrigt så påminde du mig, Karin, om en last som jag inte ens har tänkt på. Jag är också eldbenägen:). Brasor, eldar, allt som är under kontroll är helt enkelt underbart och talar direkt till ens innersta minnen från Hedenhös. För det måste väl vara så?

    Önskar dig många härliga brasor i vår ännu!

    • Skogsgurra skriver:

      Du är nog inte syster Karin. Tror du är lite Mumin. Och dom hade ju ett alldeles speciellt förhållande till kakelugnar. Det tror jag vi har också. Hela huset värmdes med sådana när vi växte upp. Det var levande.

    • Karin skriver:

      Pettas-Karin – jag kommer nog att använda det trevliga namnet om dig i fortsättningen, för annars kan jag missa dina kommentarer när jag tror att det är jag själv som skrivit. Tack för värmande kommentarer! Och jag håller med om att det där med eld nog sitter i sedan långt tillbaka. Tänk vilken grej att komma på! Och vilken njutning med en kontrollerad eld att värma sig vid och grilla kött på!

  3. Nilla skriver:

    Jaaaa!

    //Hälsningar från en kontrollerad pyroman

  4. Jane Morén skriver:

    Intressant, hade inte en aning om att folk gillade eldar så mycket, förutom pyromaner då. Men när jag tänker tillbaka så var det ju väldigt roligt att elda i öppna spisen. Men jag har blivit så skrämd för eldens oberäknelighet och vildhet att det samtidigt är för mycket respekt för att bli så där underbart.

    Väldigt vacker bild på elden vid sjön!

    • Karin skriver:

      Det sitter nog djupt det där, lockelsen och respekten för eld. Vi var helt beroende av kakelungsvärmen på vintern, när jag växte upp. Det var den enda värmekällan, utöver vedspisen. Kanske det är därför som den levande elden känns som en viktig bundsförvant.

  5. margaretha skriver:

    Synd att du bor så långt bort, jag har en rishög som har legat i flera år…
    Ska jag skicka den?
    Margareth
    vid brasan

  6. Gnuttan skriver:

    Kul med en helt annan tolkning av temat. Visst är det otroligt spännande med eld. Ja, naturens krafter generellt, som kan vara nog så skrämmande.

Kommentarer inaktiverade.