Detta avsnitt får ej läsas

I den bok som Kopernicus skrev om himlakropparnas rörelser finns ett avsnitt som är förstruket i kanten och där står ”Detta avsnitt får ej läsas”. Det handlade om någon passage där den rådande världsbilden utmanades alltför tydligt. Det gick ju inte an att tala högt om att jorden kanske inte var universums medelpunkt.

Det ser ju ut som en ganska ineffektiv gest att skriva dit ett läsförbud, sådär i marginalen. Det kan väl inte hindra någon? Jo, det kunde det faktiskt i en tid så högläsning var det vanligaste sättet att läsa. I klostren var det inte alls så tyst som man kan tro utan ett förfärligt surr från allt högläsande. Och eftersom de läskunniga ofta rättade sig efter anvisningar om vad som var lämpligt att läsa upp högt för andra fungerade en anteckning om olämplig läsning som en slags censur.

Att läsa tyst sågs med misstro. När Augustinus hälsar på hos den fromme Ambrosius i Milano ser han till sin förvåning att Ambrosius läser tyst för sig själv och Augustinus beskriver den märkliga scenen: ”Hans ögon scannade sidan och hans hjärta utforskade innebörden, men hans röst var tyst och hans tunga stilla.” Mycket besynnerligt. Men eftersom Ambrosius var en högt aktad man, förmodar Augustinus att det trots allt är i sin ordning.

Långt in i medeltiden verkar högläsning ha varit vanligast, sedan ökade läskunnigheten och blev till och med allmän på 1800-talet. Och i och med att nya sorters texter dök upp – politiska texter, romaner – ökade också oron för vem som läste vad. Och varje nytt medium föder nya diskussioner och regler.

Och här Ansgar när han har problem med att byta från den gamla bokrullen till en bok med sidor som man kan bläddra i. Han tillkallar helpdesk för säkerhets skull, eftersom han är rädd att information kan gå förlorad. (Det råkade bli en annan referens först, om boken som användbart, sladdlöst, miljövänligt medium. Den får ligga kvar längst ner på sidan.) Men här är Ansgar:

Det här inlägget postades i Att läsa, Böcker. Bokmärk permalänken.

22 svar på Detta avsnitt får ej läsas

  1. Kicki skriver:

    Ja visst är det underbart! Förutom allt annat man kan använda böcker till. Som att lägga saker i press eller stötta upp något snett eller dräma i huvudet på dumt folk osv.

    • Karin skriver:

      Det blev fel referens där först – tanken var att lägga in Ansgars fummel med sin nya blädderbara bok. Ett knepigt byte av medium, när man var van vid bokrullar. Men ”The book” hävdar sig i sammanhanget så den får ligga kvar, tillsammans med Ansgar.

  2. margaretha skriver:

    Fantastisk film!

    Synd att högläsningen tycks vara på utdöende – då talar jag inte om ljudböcker, som jag har svårt för, nej, jag menar när man sitter vid brasan och läser ur favoritböcker som man se’n kan diskutera.
    Margaretha

    • Karin skriver:

      Hörde du när Louise Epstein berättade i P1 för ett tag sedan (på Dickens födelsedag) hur hon lyckats intressera en skolklass för litteratur genom att läsa högt för dem? Det är ett väldigt bra sätt och jag har själv prövat när jag vickat som lärare. Till och med de stökigaste eleverna blir helt absorberade när en levande människa läser högt för dem. ”Hade du ingen lektion?” frågade läraren som hade klassrummet intill ”Det brukar höras när man är granne med 9B.” När jag förklarade att jag hade läst högt för dem såg han ut som om han trodde att jag ljög.

      • margaretha skriver:

        Nej, jag missade Epstein, men vet att det funkar jag har alltid läst högt, eller kanske snarare berättat, för mina ungar. I en OBS-klass mutade jag killarna med ”Det spökar i Jämtland”, de var som små änglabarn, för annars blev det ingen spökhistoria.
        Tyvärr dr’ar man ju in på speciallärare nu – jag minns när det kryllade av dem (min mor var en av dem) och de träffades stup i kvarten och planerade (hemma hos oss). Jag tror inte att man missade en enda unge med problem då.
        Margaretha

  3. Örjan skriver:

    Påminner mig (född -48)
    Upp till fjärde klass uppmanades vi att läsa läxorna (lex-texten) högt för oss själva.
    Påståendet var att vi då skulle lära oss innehållet bättre.
    Kanske rätt i sig. För även då fanns ju dyslektiker, som kanske hjälptes på indirekt sätt via högläsningen.

    Minns tragisk historia från 1961 om antagen dyslektiker,och med folkskollärarelärare som testade rättstavning för 12-13 åringar. (En av eleverna hade alltid haft svårt att stava rätt).
    Rättstavningsuppgift med tidigare hemläxa.
    ”Alltid stavas alltid med … aldrig stavas… ”
    Läraren lovade att om alla skrev rätt skulle han sätt ett häftstift i skolsalens tak.
    En elev,ensam, klarade inte uppgiften, så inget häftstift i taket.
    (Verifierat av tidigare klasskamrat till honom)
    Två år senare var jag själv elev till denna i övrigt utmärkte lärare. Han berättade i klassrummet om denne ”dumma/säregna” elevs misslyckade rättstavning.
    Till faktum hör att han var yngste sonen i ”problemfamilj”. Många polisprotokoll har senare skrivits om alla 5 bröderna, men flest om honom.
    Undrar själv hur icke-idetfierad dyslexi kan ha påverkat hans personlighet.

    • Karin skriver:

      Ja det är ett sorgligt kapitel och det är så svårt att få till det trots att det numera finns dyslexihjälpmedel som borde underlätta på alla stadier. Högskoleprovet på talsyntes, till exempel. Går inte, för då måste man ju ha separata rum för de proverna, eller av på grund av sekretessen eller… Varför då separata rum undrar jag, det finns ju hörlurar. Vadå sekretess, alla prov kan ju lämnas ut samtidigt och att några måste göra proven i förväg gäller väl i så fall hela provkonstruktionsprocessen. Tyvärr är det nog så att en mycket stor andel av alla som sitter i fängelse är dyslektiker.

      Och en mycket ångestframkallande situation som många dyslektiker vittnat om är när det ska läsas högt på lektionerna. Ett stycke var och hur mycket dyslektikern än försöker klura ut vilket stycke det kommer att bli, funkar det ändå inte. Meningslöst. Bättre att man läser högt för dem om man vill att de ska få sig lite bra texter till livs och sedan tar lite separata lästester för att se hur det funkar individuellt.

    • Kicki skriver:

      Visst är det så, andelen dyslektiker är större bland interner än bland övriga befolkningen. Det är urviktigt att hitta elever med dyslexi och ge dem rätt hjälp för att kunna komma vidare.

      När jag gick i folkskolan läste magister Söderling ofta högt för oss en stund i slutet av lektionerna. Han läste alltid dikter och det var de gamla 80-talisterna som var hans favoriter. Fröding t ex,
      Den här strofen finns kvar sedan hans högläsning och dyker upp när det är vintervacker:
      Låt oss åka sakta, låt oss dock betrakta skogens vita slott,
      golvens marmorstenar, vita valv av grenar, som till himlen nått.
      Ej ett snöstoft röres,…

      • Karin skriver:

        Men, den har jag varken läst eller hört! Fin. Minns du vem det är. Fröding? Eller Karlfeldt, kanske?

        Och dyslexifrågorna riskerar ju att komma i kläm när det stramas åt i största allmänhet inom skolan. Något litet har väl hänt på dyslexifronten på de senaste tio- femton åren, men det finns oändligt mycket mera kvar att göra och jag undrar hur det funkar på friskolorna.

        • Kicki skriver:

          Googla på första strofen så får du hela dikten.

          • Karin skriver:

            Javisstja! Det är lätt att glömma att man kan använda nya kunskapskällor för gamla kunskaper. Tänkte att jag får väl vänta tills jag kommer i närheten av hyllan med lyrik nästa gång, den som du ordnade i Karlshem.

  4. hyttfogden skriver:

    Det är Fröding. Den heter ”Vinternatt”. Minns jag nu.

    • Karin skriver:

      Imponerad av din koll på litteraturen!

      • Skogsgurra skriver:

        Imponerad! Jag är lite småförtvivlad.
        När vi kör bil långa sträckor brukar vi köra en slags gissningslek som går ut på att en av oss säger ett eller två ord från en bok, schlager eller dikt. Och så ska den andra/e komma på vad det handlar om. Om det inte funkar så blir det ett ord till. Man kan komma många mil utan att ha en aning om vad som händer runt om bilen (har viss koll på sikten framåt). Ibland är Hyttis lite hygglig och kommer med ”Ekorrn satt” eller ”Kalla mig” men vanligen kan jag behöva längre citat – ibland titeln. Hyttis tar det på två eller tre ord. Fröding verkar hon ha spist till frukost, middag och aftonvard.

  5. Skogsgurra skriver:

    Jag säger som Masapers Far: ”Dä ä skillna, dä!”

    • Karin skriver:

      När och varför sa han det?

      • Skogsgurra skriver:

        Oj! Missat den. Jag tycker den är riktigt bra. Så här var det:

        Masapers Mor tyckte att Masapers Far anmärkte lite för mycket på hennes volym. För att bli lite rättvisare bedömd sa hon: ”Englunds mora, ho ä fäll mycke fetare”. Det var då Masapers Far svarade: ”Dä ä skillna, dä!” Patriarkatets och husfars självklara rätt att ha synpunkter. Idag är det precis tvärtom.

  6. Skogsgurra skriver:

    Noterar att våren har anlänt till vinjetten. Ser hoppfullt ut.

Kommentarer inaktiverade.