SJ:s affärsidé verkar vara att sälja biljetter, snarare än att 
transportera människor. Senaste resan (av många liknande) innebar några nya inslag. Vanligtvis finns det en obokad vagn för resenärer som inte köpt platsbiljett och där får de slåss bäst de kan om platserna. På detta tåg var den obokade vagnen bortrationaliserad, men inte nog med det. Man hade också tagit bort en av de bokade vagnarna. Vagn 16 där jag hade min sittplats fanns inte. I alla fall inte på detta tåg. Till yttermera visso hade man bytt nummer på de få vagnar som fanns kvar.
Lägg därtill långhelg, fullbokat och rekordvarmt så har vi
goda förutsättningar för en mardrömsresa. Men vad händer? Folk slår sig ner där de kan, i gångarna, i trapporna vid utgångarna, i något litet mellanrum, på varandras väskor. Och så halar de fram sin pocketbok och börjar läsa. Leenden och samarbete så långt ögat når! Konduktörerna jobbar snabbt med säkra bedömningar av vilka som måste ha riktiga sittplatser: barnfamiljer, gravida och gamlingar får de lediga platserna i första klass.
Ett helt tåg knökfullt med filosofiskt lagda personer på gott humör! En tåglast med människor som inser att det inte är någon idé att klaga där och då, eftersom ingen ombord på tåget har fattat beslut om att haka av vagnarna.
SJ däremot kommer nog att få en hel del klagomål och ersättningskrav för ogiltiga biljetter.
Det måste ha varit sommaren som gjorde alla passagerarna milda och filosofiska!
Ja, något magiskt var det med all denna omtanke passagerare emellan, troligen en sommareffekt.
Här uppe gnäller vi därför att biljetterna är så dyra. Det kostar tusen spänn mer att åka tåg än att ta flyget. Vi som trodde att alla skulle bidra till att utsläppen ska minska.
Ack ja. Lok, vagnar, räls, stationer, och till och med biljettpriser fungerade rätt bra en gång i tiden. Sedan började man leka affär, med känt resultat.
Detsamma hände mig en söndagkväll mellan Mora och Uppsala. Tåget hade en del smärre stopp (signalfel, tågmöten etc) men allt gick bra ända till Avesta Krypbo. Där fick vi veta att det är fel på loket men att ingen vet vad som är fel. Ersättningsbussar beställdes. Efter ett bra tag kom inga ersättningsbussar, de hade nämligen åkt till Gävle istället för Avesta Krylbo. Inte heller nu vet folk vad som egentligen gick fel… Sent omsider kommer dock de omtalade bussarna och vi anlände till Uppsala 3-4 timmar efter utsatt tid. Jag fick 42 kronor i ersättning.
Det roliga med resan var att till och med ombordpersonalen hade gett upp och bara skrattade åt eländet. Någon klok person hade dessutom beslutat att te, kaffe och bullar i bistron skulle vara gratis, antagligen för att hålla folks blodsocker uppe.
Bussar på villovägar kan vara intressanta upplevelser. Visst är det skönt när irritation och frustration inte riktigt vill få fäste. När inte en stackars stressad konduktör eller busschaufför får all ilska för det som ledningen ställt till med!