Möss och människor

VARNING Detta inlägg är inget för känsliga personer, särskilt inte för dem som har musfobi. Eva, t.ex. Don’t look! Och Kicki – tack för all hjälp, både musassistans och annat!

Ibland kommer det in möss i huset. När vi bodde här en höst för många år sedan var det kanske en mus i veckan, eller så. Jag brukade fånga dem i en liten musbur och sedan körde jag till skogs och släppte ut dem. Bästa platsen var under diskbänken. Där gick de alltid snällt i fällan. Efter ett tag insåg jag att även möss har sina personligheter och handskas med fångenskapen var och en på sitt sätt. Någon krafsade lite håglöst i hörnen i hopp om att hitta en utgång. Andra bet och slet i gallret.

Ibland var de två samtidigt och då varierade krishanteringen ännu mer. De kunde gräla med varandra, helt upptagna av att klara ut skuldfrågan. Vems korkade idé var det att ge sig in i det här otrevliga stället? Va? Vems!? Ett par höll sig tätt intill varandra och verkade söka igenom buren millimeter för millimeter. Ett annat par satt i varsin vrå, helt uppgivna.

Mössen går in till vänster. Sedan hoppar de upp på den lilla metallplattan i mitten som viker ner sig, eftersom musen väger mer än tyngden som håller den uppe. Då är de fast i det större av de två ”rummen”. När de ätit upp lockbetet börjar de se sig om efter utgången, som är till höger. Men den går bara att öppna utifrån…

När jag öppnar buren för att släppa dem fria väljer de också olika strategier. De försiktiga frågar sig: Vad är nu detta? Något ännu värre? De nosar och testar innan de vågar pila iväg. Andra springer rakt ut i friheten snabbare än blixten. En mus kommer jag aldrig att glömma. Det var en gråsprängd, lite knubbig typ, som inte ville ge sig av. När jag öppnade buren sprang han en liten lov, men skyndade sig tillbaka in i igen. Friheten var för skrämmande! Jag blev tvungen att skaka ut honom ur buren, stackarn.

Trots alla tätningar och mushinder, som jag satt upp, tar de sig in ibland, särskilt på senhösten och tidiga vintern. Så här års brukar de hålla sig utomhus. Utom i går. Plötsligt hittar Kicki en liten figur i buren som stått oanvänd i många månader i hallen. Lite brunare och slankare än vanligt, stora öron och mörk svans.

Hon (musen) var rätt nyfiken och nosade omkring, men verkade inte gilla att åka bil Då blev hon nervös. När vi öppnade buren tvekade hon ett ögonblick innan det bar iväg i snabba skutt in i skogen. Ja, skutt. Någon vanlig husmus kan det inte ha varit.

Näbbmöss känner jag igen på lukten. Och på nosen förstås. Hasselmöss går väl inte norr om Dalälven? Sorkar är väl större och håller sig utomhus? Jag sorterar med tvekan in bilden med etiketten ”möjlig skogsmus”. Någon som vet?

Det här inlägget postades i Livet. Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Möss och människor

  1. skogsgurra skriver:

    Troligen ’Möjlig Skogsmus’ – någon Rattus Campestre (åkersork?) tror jag inte att det är. Och med övertygelse kan jag påstå att det inte är en kalråtta.

    Men, det jag reagerar på är den fina vinjettbilden. Vår barndoms härliga badvik. Dit man kunde gå med bara fötter på en växelvarm obelagd men ändå underligt slät landsväg. Växelvarm genom att solen silade ner genom träden så att det var varmt i solfläckarna och svalt i skuggorna. Inte ofta jag blir känslosam. Men nu är det nära…

    • Karin skriver:

      Ja, det var något väldigt lent på vägen. Som mjöl, nästan. Och så det poetiska namnet på badviken, Vilvallen. Eftersom, sägs det, man stannade där ett tag och vilade när man drev korna till fäbodarna. Det syns fortfarande här och där spår av den gamla stigen längs sjön. Men någon sammanhängande promenad är inte längre möjlig. Fast nu slår det mig att det kunde vara uppsamlingsplats innan man tog över korna till Storön. Det är ju en perfekt långgrund strand om man ska driva upp korna på de där stora flottarna som man använde för att frakta över dem till ön. En fråga för lokalhistoriker, tror jag.

  2. Kicki skriver:

    Den musen skuttade som ett litet rådjur. För övrig anser att man ska göra andra saker med möss, i synnerhet om de envisas med att vara inomhus. Man får hävda sitt revir va?

    • Karin skriver:

      Som att göra vad då, till exempel? Äta upp dem. Påminn mig att jag vid lämpligt tillfälle ska redogöra för hur man avgör kvaliteten på filmer om det gamla Rom med hjälp av ”hasselmustestet”. Apropå äta möss.

      • Kicki skriver:

        En katt kan vara behjälplig som revirhävdare. Att bära ut de små liven några hundra meter är ju bara att flytta problemet.

        • Karin skriver:

          Ack jo, men är det inte det som är livet? Att flytta problemen några hundra meter bort…Men nu vet jag varför den där skogsmusen (som jag tror det var) kom in i huset. Grannens hund jagar möss! Även på vår tomt, så då är det så klart frestande att ta sin tillflykt till huset för en lite mus.

        • skogsgurra skriver:

          Intressant diskussion, detta. Att katter pinkar in revir vet vi ju. Men förstår en skogsmus dessa signaler?

          Karin var lite mera energisk förr i tiden när det gällde att få gnagarna bort från reviret. Jag har ett svagt minne att hon tog med buren i bilen och släppte dem i Rossberga, Fors, Dicka och andra avlägset belägna trakter.

          Det var ett tidigt sätt att delegera, dvs låta andra ta hand om problemet, tror jag.

          • Karin skriver:

            Jag hade tänkt förbigå det där med tystnad, men det är förhoppningsvis preskriberat. Jag åkte neråt Morshyttan till, in på en liten skogsväg och släppte ut mössen.

  3. Kicki skriver:

    Apropå motviljan att inte döda små djur, har det med HUR små de är? Eller hur många?
    Myror t ex, hur gick det med dom?

  4. Kicki skriver:

    Nä nu blev det fel va, oviljan att döda små djur menade jag ju.

    • Karin skriver:

      Jag tror att gränsen går vid husflugor av den mindre modellen. Sedan blir det liksom för mycket kött. Myrorna hälsar och tackar för kalaset! De vimlade på och verkade gilla myrmedlet.

      PS Är det något knas med Blogger-funktionen?

Kommentarer inaktiverade.