Färglära 2

Några museer har försökt återskapa färgerna på de antika grekiska skulpturerna, som inte alls var så där marmorvita, som vi har vant oss vid att de ska vara. Utställningen ”Vita lögner” på Medelhavsmuseet, för ett par år sedan chockade många med sin kitschighet.

Man kan nog inte vara riktigt säker på vilka färger det handlade om, trots all forskning. I en del av de exemplen som visas i det här filmklippet känns färgerna väldigt ovana och i grällaste laget.  De vanligaste färgerna var jordfärger. Syntetiska färger med hela vår palett blev tillgängliga långt senare. Men Caligula här intill har fått en färgskala som verkar rimlig.

Athena i sin knallgula klänning känns överväldigande färgstark och det är svårt att smälta att hon kan ha sett ut så i sin glans dagar.

Med all denna färgglädje är det desto konstigare att man inte hade bättre beteckningar på färgerna under antiken. Det finns få färgord och det verkar som om man inte riktigt tyckte det viktigt.

Den färgbestämning som förbryllat forskare, litteraturintresserade och färgteoretiker genom årtusendena är Homeros ovana att säga att havet är vinfärgat. Vinfärgat? Rött eller vitt? Vad menar han?

Den sämsta förklaringen presenterar de, som menar att det beror på att han var blind: han drog väl bara till med något. Mot det talar att man inte vet om han var blind – eller om han ens fanns, eller om han kanske var flera olika personer. Det vinfärgade havet återkommer i olika sammanhang och är ett stående epitet ”oinops pontos”. Det låter fint och ger en bra rytm till diktraderna.

En annan riktigt dålig förklaring till att grekerna har få och oprecisa färgord under antiken är att deras ögon inte var riktigt lika utvecklade som våra. De gamla grekerna såg helt enkelt inte färger som vi, har en del forskare hävdat. Men SÅ snabb är nog inte evolutionen, att man skulle utveckla ett nytt färgseende på ett par tusen år. Språken, däremot, utvecklas hela tiden och tar till sig intryck och termer från varandra. Just ordet ”blå” verkar komma in sent i språkens utvecklingshistoria.

Den bästa förklaringen till det vinfärgade havet, som jag läst hittills, är att man inte i första hand brydde sig om färgnyanser, utan om andra kvalitéer. Olika färgbeteckningar var en slags karaktäristik av sådant som främst gällde annat än kulören:  ljus, mörk, struktur, flytande eller fast, livlig, frisk osv. Ljus och skinande, som en sköld av brons – eller som ”den bronsfärgade himlen”. Mörkt och flytande; sak samma om det skiftar i rött eller blått. Så kanske det gick till när havet blev vinfärgat.

Eller vet någon om det finns en bättre förklaring?

Det här inlägget postades i Att tolka, Ord, Språk och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

4 svar på Färglära 2

  1. Kicki skriver:

    Spännande, men den där filmen får mig att fundera på hur kontakten mellan de gamle grekerna och irländarna var. Fast på Olympen…tja vad vet man, tack och lov inte.

    • Karin skriver:

      Irländarna? Du menar rödhåriga? Det kanske är för att olika jordfärger var det bästa man hade på den tiden – terracotta, till exempel.

  2. Cecilia N skriver:

    Jag älskar den gula färgen som Athenas klänning har.

Kommentarer är stängda.