Från scen till scen, eller sten till sten

Skulle du inte skriva om att skriva undrar en god vän, som också är vän av ordning. Hon har tydligen läst något av mina tidiga blogginlägg. Jag visste ju inte, när jag utlovade att jag skulle skriva om skrivande, att livet består av blogginlägg och att det hela tiden dyker upp något som känns mer aktuellt än de där ursprungliga planerna. Och så är det ju det där med prokrastinering

Men idag ser jag på bloggen Kära blogg att dess författare efterlyser en scen som hon kan använda för att binda samman två scener och då är det ju bara att haka på med lite skriv-funderingar.

Mitt förslag är: GÖR INTE DET. Bind inte ihop. Vi är skolade i uppsats- och promemorie-skrivandets krav på att allt ska hänga ihop. Det måste det inte alltid.

Det första man tvingas fundera på, om man vill skriva något åt det skönlitterära hållet, är nog hur man ska kunna skaka av sig det man lärt sig. Hur man i stället kan lägga ut scener så att de bildar klivstenar i berättelsens  flöde. De där stenarna ska läggas ut så att läsarna kan ta sig vidare. Kanske läsarna måste hoppa ibland, de får gärna bli lite blöta om fötterna, men de ska kunna ta sig vidare.

Att i stället för klivstenar tippa i mängder med fyllningsmassa är ingen bra idé. Tvärtom. Det är förvånansvärt hur mycket man kan ta bort utan att det skadar berättelsen.

 

Det här inlägget postades i Att skriva och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

2 svar på Från scen till scen, eller sten till sten

  1. Annika skriver:

    Precis vad jag behövde höra! Jag tyckte nog själv att det fungerade bra utan fyllningsmassa men tänkte sedan att jag kanske ändå borde eftersom man nog måste… Skönt att satsa på vackra och trampvänliga klivstenar istället.

    • Karin skriver:

      Allt blev så mycket enklare när jag kom på det där med scener. Det var först på en skrivarkurs för ett tag sedan som polletten ramlade ner.

      – Om ni siktar på en bok på ungefär 250 sidor, sade handledaren, hur många scener behöver ni då?
      – Huh? sade jag, som nog tänkt mer i termer av solida kapitel, med en berättelse, naturskildringar, personbeskrivningar, dialog, där allt hängde samman. Selma Lagerlöf, typ.
      – Alla skriver olika långa scener, sade handledaren. Om man skriver korta scener på ungefär två sidor behöver man 125 scener. Om man skriver längre, till exempel fem sidor per scen, då behöver man 50 scener.

      Sedan blev det faktiskt lättare att skriva.

Kommentarer är stängda.