Att få silkessnöret

I min jakt på något att läsa om den islamiska världen hittade jag i bokhyllan en vacker och innehållsrik bok, Sverige och den islamiska världen. Den är från 2002 och är resultatet av ett samarbete mellan arkiv, bibliotek och museer i Sverige, med Karin Ådahl som idégivare och projektledare.

Boken är full av intressanta skildringar och notiser om kontakter mellan Sverige och den islamiska världen genom århundradena.

Martin Grass, från Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, skriver om den planerade fredskonferensen i Stockholm 1917. De flesta delegaterna som deltog i förberedelserna var från socialistiska partier i länder som Tyskland, Österrike, Ryssland, Ungern, Bulgarien, Serbien, Bosnien, Kroatien, Grekland, Ukraina och så vidare. Men där fanns också representanter för de så kallade undertryckta nationerna som ville tala för sin sak, dvs nationellt självbestämmande. De flesta tillhörde islamiska folkgrupper, från till exempel Egypten, Marocko, Tunisien, Algeriet, Tripolitanien, Turkestan, Persien, Indien och Bukhara. De framträdde på ett gemensamt pan-islamskt möte och pressen rapporterade att det var “kanske för första gången i världshistorien att muslimska representanter från olika länder sammankom med varandra“.

I en text av Pia Frände finns citat ur veckotidningen Budkaflen den 25 februari 1887, om förlovningen mellan turkiska rikets envoyé extraordinaire och plénipotentiere, prins Jean Karadja Pascha och fröken Mary Smidt, dotter till grosshandlaren L.O. Smidt. Det antyds att prinsen är på väg att gifta ner sig. Det är ovanligt, menar tidningen, att en medlem av diplomatkåren fäster sig med ömmare band vid någon av vårt lands döttrar och ”hur mycket sällsammare är det ej /…/ när han bär den dubbla värdigheten av prins och pascha och när hans utvalda är dotter till en man som för några årtionden var en fattig springgosse på ett köpmanskontor i Sydsverige, en man vars rikedomar dofta potatissprit.”

Det var alltså dottern till ”brännvinskungen” L. O. Smith som förälskat sig i den turkiske prinsen. Till bröllopet byggde pappan en bröllopspaviljong i orientalisk stil, som fortfarande finns kvar på Carlshälls Gård på Långholmen.

Prins Karadja konverterade till kristendom och fick då silkessnöret av sin chef, Sultan Abdul Hamid. Verkligen och bokstavligen ett silkessnöre som skickades till prinsen i Stockholm. Det är ett ”landsförvisningssnöre” med en blåröd och två gula snoddar. Budskapet var – åtminstone enligt tidigare sedvänja – inte bara landsförvisning. Den som fick silkessnöret borde förstå att han var så misshaglig att det lämpligaste var att ta livet av sig. Det gjorde dock inte prinsen och det verkar som om sultanen inte brydde sig om det. Silkessnöret hamnade med tiden på Sjöhistorisk museet, tack vare sjökapten Arnold Schumburg, som fick det av sin gudfar, prins Karadja och som sedan skänkte det till museet.

Det här inlägget postades i Livet, Ord. Bokmärk permalänken.

2 svar på Att få silkessnöret

  1. Eva skriver:

    Vilken märklig och underbar historia om prinsen, kärleken och silkessnöret!

    • Karin skriver:

      Visst är det en underbar historia. Och äktenskapet lär ha varit lyckligt. När prinsen dog blev Mary spriritist och fortsatte att umgås med sin käre prins.

Kommentarer är stängda.