Hej, jag heter Karin…

… och jag köper för många böcker. Boktravarna hotar att ta över. Nya bokhyllor fylls snabbt upp. Jag hör inte till de tyngsta bokmissbrukarna, men det finns fler i familjen som är likadana och det verkar dessutom vara en ärftlig åkomma. Vi har dock inte sjunkit så djupt att vi förvarar böcker i köksskåpen eller i ugnen. Ännu.

”Ni kanske kunde skaffa ett bokförråd någonstans på landet, en lada, eller något sådant”, föreslog en hjälpsam vän.

”Mmm, det kanske vi borde fundera på”, sade jag fegt, utan att våga avslöja att vi redan har en lada och att den är full.

I sammanslutningen ”Anonyma bokköpare” försöker vi på alla sätt hjälpa varandra till ett måttligare liv med böcker. Om vi ser en kamrat komma ut från bokhandeln och smussla med bokkassar tar vi upp det direkt. Om hon då försöker slingra sig och påstå att hon bara köpt ut åt en kompis konfronterar vi även dessa uppenbara lögner.

Problemet finns tydligen i andra länder också och vi funderar på att bilda en international, Bookbuyers Anonymous World Wide. Vi läser har på sin hemsida en hänvisning till en fin skildring på engelska av hur det kan vara, gjord av Grant Snider.

Var inte rädd för att erkänna ditt missbruk. Bara då kan du börja bearbeta det!

Det här inlägget postades i Böcker. Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Hej, jag heter Karin…

  1. Kicki skriver:

    Ja visst är det svårt ibland, själv har jag fastnat i textilbokträsket.

    • Karin skriver:

      Och ladan är full?

      • Kicki skriver:

        Samlandet är som sagt en släktkräpa. Ladorna är fulla av makens omubärliga saker och dottern lånar så gärna mina böcker och bidrar med nya.
        Och det blir aldrig detsamma på youtube.

        • Emma Frost skriver:

          Ja, det måste ligga i släkten. Jag får bra-att-ha-böcker av min kära mor med jämna mellanrum, måste köpa kurslitteraturen och så behöver jag några nöjesböcker att pigga upp mig med mellan pluggandet.

          Att förvara böcker i kylen eller på andra konstiga ställen skulle aldrig falla mig in, däremot bodde jag väldigt trångt med en vän förra året och vi hade tre bokhyllor på 28 kvadrat men dammsugaren under sängen, micron under kökssoffan och fem kilo hårdbröd ovanför städskåpet. Jag har det bättre nu, massa plats och dessutom ska jag få låna en bokhylla till av en vän.

          • Karin skriver:

            Kära Emma, har du någon som du kan tala ut med om ditt problem? Att ”låna en bokhylla till…” Det kan leda ännu djupare ner i missbruket, förstår du. Jag är orolig.

  2. ByFånen skriver:

    Jodå, jag vet fler…. min hustru (också flitig läsare av framförallt pocket) har etablerat ett bibliotek på jobbet – lästa ”engångsböcker” bärs dit för utbyte mellan arbetskamraterna.
    Det finns ju ockå ett gammalt fint släktuttryck för det som händer när man försöker göra för höga travar uppepå de böcker som redan står i en bokylla, ”bokskred”, väl så allvarliga saker. Åtmistone om man är bokköpare i god släkttradition….

    • Karin skriver:

      Problemet förvärras hos oss av ett ömsesidigt vetosystem. När vi ska rensa ut går det till så att vi plockar ut varsin hög med böcker som vi tycker att vi kan avvara, sedan går vi igenom varandras högar och så åker alla böckerna tillbaka in i hyllan igen, ackompanjerade av mumlanden som: ”Hur tänker han, den här kan vi ju inte göra oss av med!”

      • ByFånen skriver:

        Det där med ömsesidigt veto ställer till problem och kan vara ganska hindersamt. Nyligen bevittnade jag följande scen. Hon hade hittat ett fint rektangulärt soffbord på en second hand. Han hade hittat ett runt, stort dito, diameter 120 cm. Hon lade veto mot storleken trodde han, mot formen trodde hon. Han lade veto mot den av henne utvalda formen. Resultat? I hans värld ett runt bord mindre än 120, i hennes värld varken runt eller rektangulärt. Troligen blir de utan soffbord….

        • Karin skriver:

          Visst vill man gå fram till folk ibland och säga att ”nu verkar du ha den här åsikten och du verkar tycka såhär och det borde gå att resonera ihop sig”. Det har jag bara gjort en gång och då handlade det om en unge som hade rimliga synpunkter och en pappa som inte lyssnade. Men ett par okända vuxna…där är tröskeln hög!

  3. Eva skriver:

    ”Jag tycker det är snyggt med våra bokstaplar”, sa dottern om de meterhöga boktravarna som står här och var i väntan på bättre tider=nya bokhyllor. ”Det är dekorativt”
    Jag är nu så van vid dessa bokstaplar att jag inte ens ser dem, men det är krångligt när man ska pilla ut en bok långt ner.

Kommentarer inaktiverade.